Exotism och Romantiseringen av Utsatthet

Romantiseringen av depression, fattigdom och utsatthet – en form av exotism? Eller reflekterar den något djupare i de hierarkiska systemet? Kanske handlar det bara helt enkelt om en simpel ”gräset verkar grönare på andra sidan-situation”, eller en förkärlek för det okända, en dröm om något annat, i brist på saker som ger en spänning i livet.

Exotism – var (och är) ett populärt västerländskt stildrag. Främst prominent under slutet av 1800-talet. Som en specifik tankerörelse under sin moder romantiken agerade den (tonårs)revolt mot upplysningen. Exotismen var längtan och romantiseringen av det okända. Främmande länder, tider i historien, människor samt naturen självt är några exempel på vad som vanligen favoriseras. Den där mamman för några år sedan som sa till mig att jag har så fina drag, jag fick allt de där ”fina” av mina föräldrar och ser så exotisk ut, det är exotism. Kom och köp El Maco Grande på donken! Det är även de en form av exotism. Hela mitt hus luktar som en ”orientalisk affär” och min favorit färg är Buddha = exotism. Viljan att kunna semestra i ett torp med utedass, eller i en stuga med bara kallt vatten i kranen är exotism det med för den komfort du vanligtvis finner dig i äventyras och gör hela upplevelsen lite lagom obekväm och spännande (, skönt att det är temporärt också).

Det finns något lockande bland över/medelklassungdomar idag att klä sig som att de är en del av arbetarklassen, allt är dock inte deras fel, de dyra märkena med de senaste trenderna designar kläderna för att de ska se ut så (Se The fetishisation Of The Workingclass in fashion), Yeezy trasiga-kläder med en ”använd” look är ett bra exempel. Det finns ju något djupt och vackert i lidande, något lite ”extra mänskligt” i att behöva jobba lite hårdare i livet. Varför tror du västerländska kids backpackar till u-länder och japanska överklassmän köper stugor uti Dalarnas landsbygd? *host* Exotism. Men de är väl ingen skam i att springa runt i slitna byxor, it’s all just art I guess(?), vad vet jag om konst anyways. I An Apparent Ugliness: Fashion and Dressing Poor utforskas och diskuteras det om som ett nytt fenomen, att konst och modes nytänkare inte längre drivs av glamour och traditionell skönhet utan leker med iden kring skönhets objektivitet. Att klassiskt ”fula” -ting behöver inte längre spela rollen som skönhetens motsatts, utan representerar nu ett av skönhetens många olika ”ansikten”.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Don’t even get me started on the issue with the romanticization of mental illness and the alike (Läs The romanticization of mental illness). Jag minns inte senast jag var inne på tumblr, mitt konto är säkert borta nu. Första året i gymnasiet var jag dock rätt aktiv, det var där jag kom i kontakt med det för första gången. ”Live high, die young!”, ”Suicidal people are just angels that want to go home”, diskussioner ‘pon quotes ‘pon kollage of the bliss of ”nothingness”. ”Maybe someday ill find the one…”, ”I hate me but I love you”. Romantiseringen av självdestruktivitet, jokes about suicide and drugs i mängder. Samt ”längtan” efter ett förhållande som skall ”fixa” en. Vad det handlar om i grund och botten är svårt att säga. Maybe we’re desensitized till en sån grad att vi måste gräva till botten av gropen (aka depression och liknande stigman i samhället) för att känna något? För att framkalla någon typ av känslomässig respons hos oss själv och andra?

Desensitized (avtrubbad, okänsliggjord på svenska), är när man blivit utsatt för någon typ av stimuli så pass många gånger att man inte längre känner något när man utsätts för det, aka ger någon typ av emotionell respons (som man gjort tidigare).

När jag googlar runt i hopp om att finna svaret bakom romantiseringen tycks de mesta peka på ett försök att avstigimatisera psykiska ohälsa som sedan slog snett. De slog så pass snett att mental ohälsa gick från att vara tabu till att ha blivit någon slags ”cool” underground grunge accessoar, det är som att folk tävlar i vems liv som suger mest. Nu talar jag givetvis inte helt om den generella massan, psykisk ohälsa är fortfarande relativt tabu världen över. Jag talar om den vågen av romantisering som man kan se i västerländsk-populärkultur, musik, konst och på internet. Nihilistiska skämt om existensens hopplöshet är dock sååå sent 1800-tal.

Så, för att summera, jag snuddar på en del olika ämnen här men i grund och botten handlar det om att romantisera något man inte förstår är skadligt, romantiseringen beror troligtvis på oförståelse och en förkärlek för det ”okända”. Avstigmatisering är nödvändigt men aldrig till den grad att de föredras, det kallas psykisk ohälsa av en anledning. Korrelationen mellan romantisering och exotifiering är att romantisering ”förskönar och idealiserar något” och exotifiering ”innebär att uppfatta/döma någon som exotisk (synonymer: främmande, ovanlig) spännande och intressant pågrund av just det faktum att dom är något annat än vad man själv är eller känner till, oftast får även de skadliga konsekvenser då exotism oftast förknippas med tillskrivandet av egenskaper till etniska och kulturella grupper.

Popkulturens romantisering av depression: 1. Pop Culture Trends and the Romanticization of Mental Illness  , 2. Why are we romanticising mental illness?

Modevärldens fetischering av arbetarklassen: 1. Lad luxe: the fetishisation of the working class in fashion is the height of snobbery 2. Why the working class has become the ultimate fashion subculture  3. An Apparent Ugliness: Fashion and Dressing Poor

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s