Homegoing

Imagine all the people that came before you. In my mind it goes from a few faces, to a crowd, to a sea.

So many I can’t even picture them all with a face let alone a life of their own, my little brain goes 15 years back at most, yet they’re all there. Amazingly enough, even If I can’t keep track, my body does. They’re all there.

”If you got to pick a superpower, what would it be?” Classic question. Most of us have answered it multiple times and we’ll most likely answer it many more. We love magic, and mystique and the beyond.

I used to say ”I want to fly!”, or wish for a superbrain, but I could never quite decide what I’d choose for sure. Last year I did.

The idea has passed me by in various forms, and I have most certainly been shaped by my surroundings and the quite ridiculous amounts of sci-fi and fantasy that I’ve consume throughout my life. Really it’s alot.

My body pretty much runs itself, if I had to do everything my body does automatically by myself I wouldn’t have made it this far lol, I can’t even text and talk at the same time. Regardless, If I got to pick a power, I’d like the ability to tap into my double helixes (DNA) like a phoneline and chat with my predecessors.

I dreamt of it once. In my head I pictured it like a grand hall, with several etages holding a seated crowd looking down at me in the center, and I didn’t quite get what it was until my grandma came to greet me.

Homegoing is the name of a book by Yaa Gyasi that I just finished reading tonight. It brought back these thoughts I had. It tells the story of a familys lineage from Africa to America and the UK; from colonisation, to slave trade to now. Some of the people along the way are aware of their place in the family line, whilst others aren’t. As the reader you pick up on things that have been passed down all the same, unbeknownst or not, mannerisms, items, sayings, even fears. I won’t share too much, but this book will stay with me. It is beautifully written and it takes you in and holds you close ‘til it’s done telling its’ story.

If you, like me, have been wondering who came before you, if they thought about you like you think of them… Maybe you’ve beat yourself up for not knowing any or all their names, I know I did – let this be your reminder that they’re here all the same. The good, the bad, the ones you know and not, see they never left. Their story lives too, in everything that got you here, and that’ll stay with you even when you’ve forgotten all about it, just like your body breathes even if you’d forget to.

You’re not one but many.


Åsa Folkhögskola?

I’ve chosen to split this text into three sections. Each section named after the aspect it adresses. My part, which are my individual thoughts, first hand, straight from my head, The Culture, which is my somewhat objective attempt at discussing the issue from a cultural standpoint (specifically dance culture, more specifically ”streetdance culture” or hiphop culture) and the last part which I named The Conclusion, just to wrap it up a bit.


My part:

This post is a message for the entire swedish streetdance community, and anyone else who might be interested in my (as an individual’s) experience as part of it.

I feel like we rarely ever talk, like actually talk as a community. Some people will even claim that we shouldn’t need to talk. See, we might meet up now and then, to dance like we do, but we rarely sit down and have a discussion, yet we’re supposed to be a community; a group of people with a somewhat common goal, a shared culture, some norms and a system of our own.

Naturally, a community is supposed to regulate itself, handle what need be handled for the bettering and growth of the community according to the will of the people in it. Personally I don’t see this happening. Why haven’t we talked about Åsa Folkhögskola? And I dont mean why haven’t you sat down with ur close friends to discuss it. I mean us, as individuals in the community, putting time into having the conversations in the forums we have access to and share.

If ur an active member of the community, you can’t possibly have missed what the people at Åsa have come to call ”the big crash”. 3 teachers well known in the community were put on blast online and ended up getting fired a few days later. This is what you know. What you probably don’t know is how outrageously poor the establishment itself handled it. The establishment itself being Åsa Folkhögskola.

For the people that don’t know what I’m talking about, to briefly sum up what went down. Three teachers were put on blast due to claims of sexual harassment, misconduct and abuse of positions of power. These claims started circultating in connection with the #metoo movement on the internet last year. The whole process was messy, meetings were scheduled, both students and teacher were kept in the dark until eventually the school ruled these teacher unfit to teach, fired them and eventually hired new teachers.

What I can’t wrap my head around is how our community aspires to be healthy and functioning without us adressing this properly. Because there’s no way a school like Åsa can fire three ground pillars of the 5 person staff that is the dance course and fairly replace them within a month. It’s not just any 3 pillars too, they’re all some of the most respected, influential and renowned dancers we have in our community and regardless of what got them fired nobody can deny that the positions left behind are gonna be hard to fill. Impossible even. One of the indivuals is the founder of the dance course itself! The teachers and the students attending built Åsas reputation! And for the school to irresponsibly and rashly replace these teachers, sweep everything under the rug, wear the same shirt of reputation (that has taken years to make) and act like the school is the same old same old is incredibly disrespectful to the teachers that built what it is known for and what it is today.

How can they kick these 3 teachers out, when this issue has been discussed before, and back then the establishment decided to let the teacher/teachers that were under fire stay. Once again, brief sum up, teacher/teachers were under fire for having relationships with students, sexual harassment and/or abuse of power. Back then the teachers/teacher were suspended for a period of time to later be allowed to come back, this was ruled by the people in charge of the school. Now, several years in the future, once again these teachers are under fire for things that have happened in the past. So, my question is how were these members in charge of the school not put under fire aswell? How many people in positions of power knew of the situation and decided not to act on it? If three people got fired now after not being fired the first time, then the people who knew about the situation (the people who made the decision back then) should have to go too.

(Note here that I’m speaking of teacher/teachers since all of these things don’t apply to all teachers concerned. I wish to speak of this in a general manner and not neccessarily throw any names out there. This to shine light on the problem itself rather than on the individual teachers.)

People will argue that having relationships with students is inappropriate. I’m not arguing against this since that debate gets very gray zone-y and debatable unless it’s specifically intended to be absolute with no exceptions what so ever. Neither am I arguing against being fired for sexual harassment or the alike. What I am arguing against though is insisting on a clean sweep for the school to ”start fresh” and ”build something new”, claiming this is why what has been done has been done, and then not sweeping the place clean.


The Culture:

From a cultural perspective, what went down is an outrage. Three incredibly influential and important members of the swedish dance scene, who mentored and taught people from my generation and the people before me, who hosted some of the earliest street dance events we had and helped bring attention to the swedish scene were kicked out at the blink of an eye, after the school was put under pressure from the outside.

If you look at the respect involved here there is quite the lack of it. Neither for the students or the teachers involved. On one side we have the students being supplied with no information at all in the ”decision making process” which was right after we were informed that some stuff from years back had re-surfaced and our techers might not be coming back to school. No information about what had actually happened back then was shared ”officially” (some rumors and the alike were going around, some stories could be read online etc), one day it was labeled sexual harassment another day they said it was sexual assault, the third it was having relationships with students and abusing power. An official statement was never made. We weren’t even allowed to form our own opinion of the situation since we were denied the information with which to do so. After speaking to the teachers I was informed that they were also very much kept in the dark with what was going on.

One of the teachers involved was the founder of the course, and the other two had later on joined in. Together they built it up and made it what it became known for, aswell as giving it the reputation it has amongst dancers in Sweden, as I mentioned earlier. Åsa Folkhögskola was known as one of the few places and used to be the only place in Sweden where you could get a ”legitimate” education in Hiphop, House, Popping, Breaking and Locking. Legitimate meaning with care taken to the cultural aspect of the dances.

To truly learn a cultural dance, care must be taken to the cultural aspects of said dance, simply taking a class of steps isn’t enough. Unlike classically schooled dances the frame for the various styles within streetdance isn’t as clearly cut on paper (an by this I mean with actual regulations stated on paper). It is however dependent on a system nonetheless where the community regulates the rights and the wrongs with tools of their own. The system regulating what’s right and wrong in ”streetdance” isn’t as established internationally (as it is locally in some areas) in terms of having organizations dedicated to keeping schools in check. Thus we as a local community have to shape our community to what we want it t be. If we wish to be a force to be reckoned with on the international scene, our community disregarding this as trivial isn’t going to be taken lightly upon.

Even if the term isn’t official, the amount of ”streetcredd” collected from the community once you’ve established something like this should be imense. The respect given to the people involved and the influence awarded shouldn’t be taken lightly. Yet nobody is talking about what these people did. Yet nobody sees any issues with the school continuing the education in the same manner, carrying on with the reputation they didn’t even establish themselves, hiring new teachers like nothing happened and speaking of Åsa as this amazing dance school with zero regards to what made it amazing in the first place. Sure, people will argue that anybody could’ve done it. Arranged for a meeting ground in the woods where dancers could learn and grow together. The gag is they didn’t. These teachers did. It’s the people that make the place, so thinking you can continue on like nothing happened is naive and disrespectful.

Teaching and passing on knowledge in the community is sacred and should be treated as such, naturally, in a perfect world, the people teaching would’ve picked their successors when the time is right. This is not what our scene looks like now. We have teachers popping up on left and right for the sole purpose that there is a market for it, making all kinds of claims about what passes as ”street dance”. Rashly trying to find a replacement for these teacher, hiring the ”best” one according to an unqualified opinion (the none-dancer school board), in the middle of work term, choosing from what’s available nationally and within range only puts the quality of the education at risk. To be honest, nobody can do what these teachers did because they were the ones who did it. Thus the need for the clean sweep. You can’t just take something somebody else made and wear it, ‘cause it won’t fit.

”Adapting” a culture that was never meant to be put in a classroom to fit in a classroom is incredibly difficult and alot of things get lost in the process. Thus, the fact that the school was known to do so such a great job, is a rarity. What Åsa managed to establish wasn’t handled with care and the aftermath after the crash was a joke. Alot of people now act like everything is fine and that this is a thing of the past, but this is as much of an embarrassment now as it was then.


The Conclusion:

I chose to release this post now (although I started writing it months ago), since it took me a while to process and figure out how to put my experience of the whole situation into words.

A new year has started at Åsa with some new and some old faces. All I’ve got to say about the year to come is that if this is supposed to be a fresh start make sure It’s actually clean. For the new students, attending the ”new” Åsa, I look forward to hearing about your experiences when your year is over.

To the teachers who left: I wish to send my regards to the three teachers from before. What you did won’t be left unacknowledged. I only got to experience your Åsa for less than one term, but I carry what I learnt with me and I use some of it everyday. I came out better on the other side. Thank you.

I would end this post with good vibes only, but I prefer to acknowledge and partake in all the emotions on the emotional spectrum with all they have to offer, so

Sincere vibes only

//Marakulus

#MyÅsaExperience

Exotism och Romantiseringen av Utsatthet

Romantiseringen av depression, fattigdom och utsatthet – en form av exotism? Eller reflekterar den något djupare i de hierarkiska systemet? Kanske handlar det bara helt enkelt om en simpel ”gräset verkar grönare på andra sidan-situation”, eller en förkärlek för det okända, en dröm om något annat, i brist på saker som ger en spänning i livet.

Exotism – var (och är) ett populärt västerländskt stildrag. Främst prominent under slutet av 1800-talet. Som en specifik tankerörelse under sin moder romantiken agerade den (tonårs)revolt mot upplysningen. Exotismen var längtan och romantiseringen av det okända. Främmande länder, tider i historien, människor samt naturen självt är några exempel på vad som vanligen favoriseras. Den där mamman för några år sedan som sa till mig att jag har så fina drag, jag fick allt de där ”fina” av mina föräldrar och ser så exotisk ut, det är exotism. Kom och köp El Maco Grande på donken! Det är även de en form av exotism. Hela mitt hus luktar som en ”orientalisk affär” och min favorit färg är Buddha = exotism. Viljan att kunna semestra i ett torp med utedass, eller i en stuga med bara kallt vatten i kranen är exotism det med för den komfort du vanligtvis finner dig i äventyras och gör hela upplevelsen lite lagom obekväm och spännande (, skönt att det är temporärt också).

Det finns något lockande bland över/medelklassungdomar idag att klä sig som att de är en del av arbetarklassen, allt är dock inte deras fel, de dyra märkena med de senaste trenderna designar kläderna för att de ska se ut så (Se The fetishisation Of The Workingclass in fashion), Yeezy trasiga-kläder med en ”använd” look är ett bra exempel. Det finns ju något djupt och vackert i lidande, något lite ”extra mänskligt” i att behöva jobba lite hårdare i livet. Varför tror du västerländska kids backpackar till u-länder och japanska överklassmän köper stugor uti Dalarnas landsbygd? *host* Exotism. Men de är väl ingen skam i att springa runt i slitna byxor, it’s all just art I guess(?), vad vet jag om konst anyways. I An Apparent Ugliness: Fashion and Dressing Poor utforskas och diskuteras det om som ett nytt fenomen, att konst och modes nytänkare inte längre drivs av glamour och traditionell skönhet utan leker med iden kring skönhets objektivitet. Att klassiskt ”fula” -ting behöver inte längre spela rollen som skönhetens motsatts, utan representerar nu ett av skönhetens många olika ”ansikten”.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Don’t even get me started on the issue with the romanticization of mental illness and the alike (Läs The romanticization of mental illness). Jag minns inte senast jag var inne på tumblr, mitt konto är säkert borta nu. Första året i gymnasiet var jag dock rätt aktiv, det var där jag kom i kontakt med det för första gången. ”Live high, die young!”, ”Suicidal people are just angels that want to go home”, diskussioner ‘pon quotes ‘pon kollage of the bliss of ”nothingness”. ”Maybe someday ill find the one…”, ”I hate me but I love you”. Romantiseringen av självdestruktivitet, jokes about suicide and drugs i mängder. Samt ”längtan” efter ett förhållande som skall ”fixa” en. Vad det handlar om i grund och botten är svårt att säga. Maybe we’re desensitized till en sån grad att vi måste gräva till botten av gropen (aka depression och liknande stigman i samhället) för att känna något? För att framkalla någon typ av känslomässig respons hos oss själv och andra?

Desensitized (avtrubbad, okänsliggjord på svenska), är när man blivit utsatt för någon typ av stimuli så pass många gånger att man inte längre känner något när man utsätts för det, aka ger någon typ av emotionell respons (som man gjort tidigare).

När jag googlar runt i hopp om att finna svaret bakom romantiseringen tycks de mesta peka på ett försök att avstigimatisera psykiska ohälsa som sedan slog snett. De slog så pass snett att mental ohälsa gick från att vara tabu till att ha blivit någon slags ”cool” underground grunge accessoar, det är som att folk tävlar i vems liv som suger mest. Nu talar jag givetvis inte helt om den generella massan, psykisk ohälsa är fortfarande relativt tabu världen över. Jag talar om den vågen av romantisering som man kan se i västerländsk-populärkultur, musik, konst och på internet. Nihilistiska skämt om existensens hopplöshet är dock sååå sent 1800-tal.

Så, för att summera, jag snuddar på en del olika ämnen här men i grund och botten handlar det om att romantisera något man inte förstår är skadligt, romantiseringen beror troligtvis på oförståelse och en förkärlek för det ”okända”. Avstigmatisering är nödvändigt men aldrig till den grad att de föredras, det kallas psykisk ohälsa av en anledning. Korrelationen mellan romantisering och exotifiering är att romantisering ”förskönar och idealiserar något” och exotifiering ”innebär att uppfatta/döma någon som exotisk (synonymer: främmande, ovanlig) spännande och intressant pågrund av just det faktum att dom är något annat än vad man själv är eller känner till, oftast får även de skadliga konsekvenser då exotism oftast förknippas med tillskrivandet av egenskaper till etniska och kulturella grupper.

Popkulturens romantisering av depression: 1. Pop Culture Trends and the Romanticization of Mental Illness  , 2. Why are we romanticising mental illness?

Modevärldens fetischering av arbetarklassen: 1. Lad luxe: the fetishisation of the working class in fashion is the height of snobbery 2. Why the working class has become the ultimate fashion subculture  3. An Apparent Ugliness: Fashion and Dressing Poor

 

Volonturism och The White Savior.

Nedanför har jag länkat en artikel om volonturism, ett nytt fenomen med en gammal eftersmak. Projects abroad (en av många hemsidor som erbjuder olika sorters volontärresor) beskriver volonturism som,

”A combination of volunteering and tourism, voluntourism is a popular form of international travel that allows you to contribute to sustainable development while exploring a new country and culture.”

Du kan alltså kela med barn på barnhem kanske träffa lejon, sola eller semestra, allt i samma veva, eller varför inte bygga bostäder eller undervisa också när du ändå är igång? Volontärarbetes-hemsidor lovar sol och lek och på köpet kan du känna att du gjort skillnad. Sounds pretty sweet. Gräver man djupare i detta stöter man dock på en mängd problem. Fast det gör man ju i och för sig redan i början också i form av reklam och promo där man ser glada vita ungdomar ”jobba” oftast i sällskap av en massa lyckliga små svarta barn som agerar props. Så från detta kan man redan nu konstatera att det enda icke problematiska med detta är den någorlunda oskyldiga grundtanken. Problemet med denna ”contribute to sustainable development” är inte bara det beroendeförhållande (se Nykolonialism  samt Barnhemsturism i Kambodja) som uppstår över tid utan även det etiska dilemmat i kvalitén på det ”jobb” som utförs.

”Volontärresor handlar om att hjälpa varandra. De som reser är ofta unga personer som lär sig enormt mycket om sig själva och världen.”

– ur artikeln Volonturism en riskfylld verksamhet

Låt oss vända på detta, för att bringa lite perspektiv. Tänk dig att du tar med ditt barn till skolan, hen ska börja 3an idag. Så möts du i dörren av Sofie 18 år som precis tagit studenten från en frisörutbildning. – Hej! Jag söker läraren till klass 3A, säger du. – Japp, det är jag, säger Sofie. – Jag har inget lärarcert eller någon specificerad utbildning i det ämne jag ska lära ut, men jag har välvilja! Sen betalade jag även 11 000kr för att få vara här, fortsätter hon. Absurt eller hur?

Nu tänker du säkert att det är mer av en slags lärarassistans som förväntas av det som volontärarbetar, några extra händer. Måste vara super-roligt att komma till skolan och lära känna en massa nya lärarassistenter och att alltid bygga flyktiga förhållanden då dessa byts ut var 7e vecka. Sen ska vi inte ens gå in på hur resurskrävande och ineffektivt det lär vara att behöva lära upp en ny grupp oerfarna ungdomar så pass frekvent. Enligt KILROYS hemsida, en av de vanligaste hemsidorna man ser annonsera på tex facebook, kan du ansöka om att ”syssla med allt från undervisning till byggarbete”. Inte nog med att denna hemsida kryllar av dessa black babies as props-bilder som jag pratade om, utan det rekommenderar även att du är borta minst 6-8 veckor då ”det tar tid att bygga upp ett förtroende”. Sen lär väl nämnas att informationen om deras volontärarbetes-möjligheter hittar du under ”Upplevelse” fliken, för det är precis vad dom säljer, vad folk köper och vad hela resans faktiska mål är.

Viljan att åka utomlands för att hjälpa, för sin egen utvecklings skull, för meriter eller för att få besöka ett nytt ”exotiskt” land är en fin tanken. Men även ett bra exempel på något som ser ut att komma från oskyldig välvilja, men som lider av ett underliggande inslag av the white savior complex.

”The term white savior, sometimes combined with savior complex to write white savior complex, refers to a white person who acts to help non-white people, with the help in some contexts perceived to be self-serving”

The white savior complex anses vara en modern version av det som uttrycks i dikten ”The White Man’s Burden” (1899) av Rudyard Kipling. Denna dikt användes av imperialister för att rättfärdiga imperialism och kolonisering. Redan i titeln reflekteras diktens överliggande tema av eurocentrisk rasism och västvärldens tro på industrialisering = civilisering.

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Du är alldeles för negativ, folk vill bara hjälpa till!” kanske du tänker nu, såg du att jag skrev 11 000kr någonstans högre upp? Let’s be real here, det handlade aldrig om att hjälpa till egentligen. För om det som volontärarbetar verkligen ville göra var skillnad så skulle det: A) Känna till majoriteten av allt detta jag skriver nu, pga all den research de bör ha gjort i preparation för att veta vad som behöver göras (det vill ju trots allt verkligen göra skillnad). B) Antagligen ha gett pengarna till en organisation som professionellt stationerar ut eller utbildar människor med faktiska kvalifikationer för det jobb som skall utföras, när det inser att deras alternativ är att själva skaffa sig de kvalifikationer som behövs.

Alla som åker är inte vita, men alla som åker har tillräckligt med pengar för att bekosta resan, tillräckligt med komfort i vardagen för att kunna ta tid ur sin vardag för ”nöje” samt möjlighet att jobba utan inkomst. Utvecklingsländer behöver inte fler ”white saviors” som kommer och pillar i deras vardag. Det behöver resurser, man kan kalla det ersättning för det resurser det förlorade när kolonialmakterna kom och beslagtog deras. Dessa resurser är vad som användes för att bekosta västvärldens utveckling och det var ju det som gjorde att dessa länder blev u-länder från början.

Artikel: Volonturism en riskfylld verksamhet

Dikt: The White Man’s Burden

Artikel: Barnhemsturism i Kambodja