Kultur, community & kontext

Vi pratar inte tillräckligt mycket om kultur och kontext. Diskussionen gällande cultural appropriation har blivit väldigt svart och vit (pun not intended). Antingen är du på minoriteternas sida där kontext och förståelse väger tungt, eller så är du på ”majoritetens*” sida där kontext slutade vara viktigt någon gång efter andra världskriget typ, (svårt att säga riktigt när det blev allmänt accepterat för folk att klä ut sig till nunnor på halloween, kanske var det ännu tidigare?).

(* I detta fall refererar majoriteten till det hierarkiska ”diskriminerings-system” som kulturell appropriering utgår ifrån. Så majoriteten = den dominerande kulturen (västerländsk vit kultur).

Kulturell appropriering är när medlemmarna i en dominant kultur ”adopterer” inslag från en minoritets kultur, oftast taget helt ur kontext. Ibland kallas detta cultural (mis)appropriation, inte att mista för cultural exchange, ackulturation eller assimilering. Kulturell appropriering sägs vara en form av kolonialism då de element av den kultur som approprieras förvrängs eller förlorar sin ursprungliga mening. Kulturella ting som kan ha en djup kulturell mening reduceras till exotiska varor (mode, leksaker) för den dominerande kulturen. Man kan betala för att leka exotisk för en dag utan att behöva köpa med den diskriminering som följer med att vara en faktiskt medlem av minoritetskulturen. Vissa argumenterar även att appropriering samt fetischering av andra kulturer alienerar människorna från ursprungskulturen, dvs får dem att framstå som ännu mer annorlunda, exotiska och främmande. Om ni minns mitt tidigare inlägg om exotism så är att vara ”exotisk” inte en komplimang.

Men varför är kontext så viktigt? Vad innebär kontext?

”Kontext betyder omständigheter, sammanhang, omgivning, eller övergripande situation. Begreppet är viktigt inom strukturalism och postmodernism men inskränker sig inte till dessa sammanhang. – Wikipedia”

Ni vet hur slang på ens eget modersmål oftast makes so much sense, medans slang i andra språk man möter är lätta att misstolka? Samt inte alltid känns lika logiskt som ens eget slang. Det beror på kontext (och kultur). Individer i ett community utvecklar oftast en gemensam kultur och kontext per automatik, det finns flera anledningar till varför en gemensam kultur skapas när människor umgås i grupp. Några exempel är: Grupper med människor som har saker gemensamt fungerar bättre, vi socialiseras naturligt in i beteenden vi omges av under vårt liv, grupper kan åstadkomma saker individer inte klarar själva (tex etablera samhällen), traditionellt sett har det därför varit mer fördelaktigt att verka i grupp.

Vad är kultur?

”Kultur defineras bla som livsmönster till exempel som språk, konst, värderingar och institutioner hos en population som överförs socialt från generation till generation. Kultur har kallats ”levnadssättet hos ett helt samhälle”. Som sådant inkluderar det beteendemönster, seder, klädsel, religion, ritualer, lekar, normer för lagar och moraliskasystem, liksom trossystem och konstarterna. Kultur refererar ofta till en universell mänsklig kapacitet för att klassificera och kommunicera erfarenheter materiellt och symboliskt. Den höga kulturella förmågan har betraktats som en definierande egenskap hos människan. – Wikipedia”

När människor bär traditionella utstyrslar från andra kulturer ur kontext så är det lite som när man försöker prata franska utan att kunna det franska språket. Det finns oskrivna (samt skrivna) regler och social ques att förhålla sig till, när man inte förhåller sig till dessa så blir det konstigt. Har du någonsin funderat på varför någon skulle ta illa upp om du som ungdom på Östermalm bar en traditionel native american huvudbonad till mataffären? Du har säkert tänkt, det bärs ju med goda intentioner, inget diskriminerande har sagts. Sant! Men det är konstigt samt upplevs respektlöst då det bärs ur kontext. Ser du de med kulturell-kontext i tanken så är det jättekonstigt. Du ställer dig inte för nära någon på busshållplatsen om du inte känner för att medvetet bryta mot en av det sociala regler vi har här i Sverige. Du går inte på jobbintervju till ett kontorsjobb i underkläder. Så varför skulle du bära en durag när du inte har afrohår? (Durag-debatten i detalj kan vi ta en annan gång) Det är som att jag skulle bära ridboots utan att hålla på med ridning?

Jag minns att någon sa till mig en gång att för vita människor är ingenting heligt. Detta är givetvis inte sant utan baserat på fördommar. Men det får en att fundera över en del kulturella värderingar som man ser idag. Ska man kunna skämta om allt? Är det allt eller inget som gäller? Vissa säger att det har med yttrandefrihet att göra, att det ultimata samhället är ett där alla får uttrycka sig och vara som dem vill. Oftast vänder denna debatt väldigt snabbt dock och slutar med att folk kommer överens om att vissa saker bör regleras och problemet istället ligger i vad som bör regleras och inte. Det är här kultur och kontext kommer in i bilden. Vissa säger att alla världens problem skulle lösas om allt accepteras. Rent logiskt är det sant, problem skulle inte finnas överhuvudtaget då allt skulle vara okej. Men rent praktiskt tror jag inte att det är så simpelt, då majoriteten av vårt samhälle lägger värde i moral och etik. 

Vi måste prata mer om kontext! Det är kontexten som gör att vi förstår och ser saker olika. Summa summarum, kulturell appropriering är när individer från en dominerande kultur adopterar element från en minoritetskultur, oftast taget ur kontexten. Kontext betyder sammanhang, omgivning eller övergripande situation. Det som gör en födelsedagstårta till en födelsedagstårta är sammanhanget, den övergripande situationen, annars är det bara en tårta. Gäller yttrandefrihet i alla lägen? Bör kulturella grupper bibehålla sin rätt till att lägga värde i kulturella ting? Och bör dessa värderinger respekteras av andra kulturer? Är den ultimata världen verkligen en där alla får göra precis vad dem vill? Det är den väg mina tankar går med denna text. Tänk på context. Bör alla ha rätt till allting? Is everyone really welcome? Tom med ting som förut ansågs kulturellt ”exklusiva” och ännu bär kulturell signifikans? Varför önskar vissa människor att ha rätt till allting in the first place? Vad får en att vilja byta ras (Se Rachel Dolezal)? Samt vad får en att tro att man kan?

Avkolonisering & nykolonisering 1: Colorism

Utan koloniseringen hade världen inte sett ut som den gör idag, det samma gäller människorna som lever i den. Det finns spår av koloniseringen i nästan allt antingen direkt eller indirekt. Jag undrar om det är möjligt att avkolonisera sig själv? Det verkar förvånansvärt lätt att identifierar större spår av koloniseringen i samhället idag jämfört med att identifiera koloniseringens lämningar i en själv.

Jag vill identifiera dessa lämningar för min egen skull för först då kan jag själv (samt världen) börja ”avkoloniseras” på riktigt. För även om man kan se på koloniseringen i större skala, bör man också se över koloniseringens individuella påverkan för att fullt förstå dess totala utsträckning och se över vad man själv kan göra åt saken. Ämnet avkolonisering & nykolonisering kommer jag adressera över flera inlägg, i detta kommer jag fokusera på Colorism.

Colorism: Författaren Alice Walker sägs ha myntat begreppet i sin bok In Search Of Our Mothers Garden och där beskrev hon colorism som: ”prejudicial or preferential treatment of same-race people based solely on their color”, dvs ”när människor av samma ras möter skadlig/ofördelaktig respektive fördelaktig behandling enbart baserad på deras hudfärg. Som poc (person/people of color), i mitt fall svart poc, så möter man colorism både inom det egna communityt och från andra. Ett tydligt exempel på colorism är bla den respresentation man ser i media, även om representationen av svarta människor generellt kunde varit bättre, så är det inte bara mängden representation som räknas, utan även mångfalden. Hur många svarta kändisar med riktigt mörk hy kan du namnet på? Vs hur många svarta med ljusare hy? Det svarta communityt kan detta ibland adressera som ”light skin privilege”.

Varför jag valde just colorism som först exempel är för att colorism visar på ännu en fråga inom diskriminering som vi måste tackla om vi vill nå ett jämlikt samhälle. Vid första anblick tycks de vara good old vardags rasism med en ”preferens ursäkt” stämplad ovanpå. Men problemet går djupare än så. Colorism visar på ett spektrum av diskriminering där ju närmare du är den vita standarden desto bättre blir du behandlad samt vice versa. Literally. Under koloniseringen i USA fanns det ett test som kallades the Brown Paper Bag test, detta test utfördes både av vita plantageägare och bland svarta slavar för att avgöra huruvida en individ skulle tillskrivas vissa privilegier. Simply put, var du samma färg som påsen eller ljusare så fick du finare positioner på plantagen. Var du mörkare, fick du sämre. Om du tänker en färgskala från mörk till ljus, så brukade man säga att ju ljusare du var desto närmare de stora huset fick du jobba, det bästa var att få jobba inne i huset. (Andra exempel på test är kamtestet, där håret kammas för att se om kammen fastnar, detta för att avgöra precis hur lockigt eller ”kinky” ens hår är, där kinky = dåligt).

Detta bildspel kräver JavaScript.

Colorismen inom det svarta communityt och resten av världen är very much alive, vilket inte bara syns på den blomstrande hudblekningsindustrin i främst Asien, Karibien, Mellanöstern och Afrika. Men vart kommer colorism ifrån?

Europeisk kolonialism skapade och etablerade ett rashierarkiskt system och en ras baserad ideologi. I detta system stod vita människor över svarta. (Tekniskt sett stod vita över alla andra som inte var vita, jag valde att skriva svart just nu då systemet först och främst etablerades för diskriminering mot svarta på grund av slaveriet). Biologiska skillnader i form av hudfärg användes för att rättfärdiga diskriminering mot Afrikaner, detta födde ett system som satte vita på toppen och svarta på botten.

Colorism var ett redskap vita kolonister använde för att skapa spänningar och division mellan slavarna. Som jag nämnde tidigare placerades man på en lättare och mer komfortable position vs en svårare och slitsammare position baserad på ens hudfärg. Som en direkt konsekvens av detta var det vanligare att ljusare svarta människor fick en chans till någon form av utbildning på grund av deras position i huset. Medans slavarna utanför inte fick någonting, denna konsekvens födde stereotypen att mörkhyade svarta människor var dumma och ignoranta. Andra direkta konsekvenser av detta system är den rådande vithetsnorm som finns i samhället än idag. Huruvida man blir anställd eller känd rör sig fortfarande på en skala från mörk till ljus och ens chanser ökar ju närmare vit man kommer.

(Vithetsnorm – Vithetsnorm utgår ifrån att vit hudfärg är det normala i samhället. Ex ”hudfärgade” plåster som kommer i en nyans, ingen foundation mörkare än ”tanned” i affären.)

Så, för att summera, colorism är ett begrepp som refererar till diskriminering primärt baserat på hudfärg (oftast) gällande människor från samma folkgrupp, man döms/hyllas/gynnas utifrån ens hudfärg. Denna diskriminering är baserad på ett gammalt etablerat hierarkiskt system med vita på toppen och svarta på botten. Colorism är det första ämne jag valt att adressera i denna serie inlägg då det är något man som individ på vissa fronter kan påverka direkt. Det är betydligt lättare att identifiera större mönster i samhället än mönster hos en själv, att rannsaka sig själv är dock ett bra stället att börja på.

 


Colorism: Dokumentär – Colorism in Jamaican Society https://www.youtube.com/watch?v=H2FJCjNVj4I , Wikipedia om Colorism – https://en.wikipedia.org/wiki/Discrimination_based_on_skin_color , What is colorism? – https://www.youtube.com/watch?v=SdP5nGfWiy8

Brown Paper Bag Test: https://en.wikipedia.org/wiki/Brown_Paper_Bag_Test

Skin bleaching Länkar:

Kort inslagg om hudblekning i världen: https://www.youtube.com/watch?v=1y-a87ClNW0

UK: https://www.youtube.com/watch?v=R04b7G3zB6Q, Pakistan: https://www.youtube.com/watch?v=Punxu0oCqwM, Indien: https://www.youtube.com/watch?v=whkIW3vNltQ, Sydafrika: https://www.youtube.com/watch?v=bWHCwXZpH6E, Jamaica: https://www.youtube.com/watch?v=w_DBYHdb4jQ

Exotism och Romantiseringen av Utsatthet

Romantiseringen av depression, fattigdom och utsatthet – en form av exotism? Eller reflekterar den något djupare i de hierarkiska systemet? Kanske handlar det bara helt enkelt om en simpel ”gräset verkar grönare på andra sidan-situation”, eller en förkärlek för det okända, en dröm om något annat, i brist på saker som ger en spänning i livet.

Exotism – var (och är) ett populärt västerländskt stildrag. Främst prominent under slutet av 1800-talet. Som en specifik tankerörelse under sin moder romantiken agerade den (tonårs)revolt mot upplysningen. Exotismen var längtan och romantiseringen av det okända. Främmande länder, tider i historien, människor samt naturen självt är några exempel på vad som vanligen favoriseras. Den där mamman för några år sedan som sa till mig att jag har så fina drag, jag fick allt de där ”fina” av mina föräldrar och ser så exotisk ut, det är exotism. Kom och köp El Maco Grande på donken! Det är även de en form av exotism. Hela mitt hus luktar som en ”orientalisk affär” och min favorit färg är Buddha = exotism. Viljan att kunna semestra i ett torp med utedass, eller i en stuga med bara kallt vatten i kranen är exotism det med för den komfort du vanligtvis finner dig i äventyras och gör hela upplevelsen lite lagom obekväm och spännande (, skönt att det är temporärt också).

Det finns något lockande bland över/medelklassungdomar idag att klä sig som att de är en del av arbetarklassen, allt är dock inte deras fel, de dyra märkena med de senaste trenderna designar kläderna för att de ska se ut så (Se The fetishisation Of The Workingclass in fashion), Yeezy trasiga-kläder med en ”använd” look är ett bra exempel. Det finns ju något djupt och vackert i lidande, något lite ”extra mänskligt” i att behöva jobba lite hårdare i livet. Varför tror du västerländska kids backpackar till u-länder och japanska överklassmän köper stugor uti Dalarnas landsbygd? *host* Exotism. Men de är väl ingen skam i att springa runt i slitna byxor, it’s all just art I guess(?), vad vet jag om konst anyways. I An Apparent Ugliness: Fashion and Dressing Poor utforskas och diskuteras det om som ett nytt fenomen, att konst och modes nytänkare inte längre drivs av glamour och traditionell skönhet utan leker med iden kring skönhets objektivitet. Att klassiskt ”fula” -ting behöver inte längre spela rollen som skönhetens motsatts, utan representerar nu ett av skönhetens många olika ”ansikten”.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Don’t even get me started on the issue with the romanticization of mental illness and the alike (Läs The romanticization of mental illness). Jag minns inte senast jag var inne på tumblr, mitt konto är säkert borta nu. Första året i gymnasiet var jag dock rätt aktiv, det var där jag kom i kontakt med det för första gången. ”Live high, die young!”, ”Suicidal people are just angels that want to go home”, diskussioner ‘pon quotes ‘pon kollage of the bliss of ”nothingness”. ”Maybe someday ill find the one…”, ”I hate me but I love you”. Romantiseringen av självdestruktivitet, jokes about suicide and drugs i mängder. Samt ”längtan” efter ett förhållande som skall ”fixa” en. Vad det handlar om i grund och botten är svårt att säga. Maybe we’re desensitized till en sån grad att vi måste gräva till botten av gropen (aka depression och liknande stigman i samhället) för att känna något? För att framkalla någon typ av känslomässig respons hos oss själv och andra?

Desensitized (avtrubbad, okänsliggjord på svenska), är när man blivit utsatt för någon typ av stimuli så pass många gånger att man inte längre känner något när man utsätts för det, aka ger någon typ av emotionell respons (som man gjort tidigare).

När jag googlar runt i hopp om att finna svaret bakom romantiseringen tycks de mesta peka på ett försök att avstigimatisera psykiska ohälsa som sedan slog snett. De slog så pass snett att mental ohälsa gick från att vara tabu till att ha blivit någon slags ”cool” underground grunge accessoar, det är som att folk tävlar i vems liv som suger mest. Nu talar jag givetvis inte helt om den generella massan, psykisk ohälsa är fortfarande relativt tabu världen över. Jag talar om den vågen av romantisering som man kan se i västerländsk-populärkultur, musik, konst och på internet. Nihilistiska skämt om existensens hopplöshet är dock sååå sent 1800-tal.

Så, för att summera, jag snuddar på en del olika ämnen här men i grund och botten handlar det om att romantisera något man inte förstår är skadligt, romantiseringen beror troligtvis på oförståelse och en förkärlek för det ”okända”. Avstigmatisering är nödvändigt men aldrig till den grad att de föredras, det kallas psykisk ohälsa av en anledning. Korrelationen mellan romantisering och exotifiering är att romantisering ”förskönar och idealiserar något” och exotifiering ”innebär att uppfatta/döma någon som exotisk (synonymer: främmande, ovanlig) spännande och intressant pågrund av just det faktum att dom är något annat än vad man själv är eller känner till, oftast får även de skadliga konsekvenser då exotism oftast förknippas med tillskrivandet av egenskaper till etniska och kulturella grupper.

Popkulturens romantisering av depression: 1. Pop Culture Trends and the Romanticization of Mental Illness  , 2. Why are we romanticising mental illness?

Modevärldens fetischering av arbetarklassen: 1. Lad luxe: the fetishisation of the working class in fashion is the height of snobbery 2. Why the working class has become the ultimate fashion subculture  3. An Apparent Ugliness: Fashion and Dressing Poor

 

Volonturism och The White Savior.

Nedanför har jag länkat en artikel om volonturism, ett nytt fenomen med en gammal eftersmak. Projects abroad (en av många hemsidor som erbjuder olika sorters volontärresor) beskriver volonturism som,

”A combination of volunteering and tourism, voluntourism is a popular form of international travel that allows you to contribute to sustainable development while exploring a new country and culture.”

Du kan alltså kela med barn på barnhem kanske träffa lejon, sola eller semestra, allt i samma veva, eller varför inte bygga bostäder eller undervisa också när du ändå är igång? Volontärarbetes-hemsidor lovar sol och lek och på köpet kan du känna att du gjort skillnad. Sounds pretty sweet. Gräver man djupare i detta stöter man dock på en mängd problem. Fast det gör man ju i och för sig redan i början också i form av reklam och promo där man ser glada vita ungdomar ”jobba” oftast i sällskap av en massa lyckliga små svarta barn som agerar props. Så från detta kan man redan nu konstatera att det enda icke problematiska med detta är den någorlunda oskyldiga grundtanken. Problemet med denna ”contribute to sustainable development” är inte bara det beroendeförhållande (se Nykolonialism  samt Barnhemsturism i Kambodja) som uppstår över tid utan även det etiska dilemmat i kvalitén på det ”jobb” som utförs.

”Volontärresor handlar om att hjälpa varandra. De som reser är ofta unga personer som lär sig enormt mycket om sig själva och världen.”

– ur artikeln Volonturism en riskfylld verksamhet

Låt oss vända på detta, för att bringa lite perspektiv. Tänk dig att du tar med ditt barn till skolan, hen ska börja 3an idag. Så möts du i dörren av Sofie 18 år som precis tagit studenten från en frisörutbildning. – Hej! Jag söker läraren till klass 3A, säger du. – Japp, det är jag, säger Sofie. – Jag har inget lärarcert eller någon specificerad utbildning i det ämne jag ska lära ut, men jag har välvilja! Sen betalade jag även 11 000kr för att få vara här, fortsätter hon. Absurt eller hur?

Nu tänker du säkert att det är mer av en slags lärarassistans som förväntas av det som volontärarbetar, några extra händer. Måste vara super-roligt att komma till skolan och lära känna en massa nya lärarassistenter och att alltid bygga flyktiga förhållanden då dessa byts ut var 7e vecka. Sen ska vi inte ens gå in på hur resurskrävande och ineffektivt det lär vara att behöva lära upp en ny grupp oerfarna ungdomar så pass frekvent. Enligt KILROYS hemsida, en av de vanligaste hemsidorna man ser annonsera på tex facebook, kan du ansöka om att ”syssla med allt från undervisning till byggarbete”. Inte nog med att denna hemsida kryllar av dessa black babies as props-bilder som jag pratade om, utan det rekommenderar även att du är borta minst 6-8 veckor då ”det tar tid att bygga upp ett förtroende”. Sen lär väl nämnas att informationen om deras volontärarbetes-möjligheter hittar du under ”Upplevelse” fliken, för det är precis vad dom säljer, vad folk köper och vad hela resans faktiska mål är.

Viljan att åka utomlands för att hjälpa, för sin egen utvecklings skull, för meriter eller för att få besöka ett nytt ”exotiskt” land är en fin tanken. Men även ett bra exempel på något som ser ut att komma från oskyldig välvilja, men som lider av ett underliggande inslag av the white savior complex.

”The term white savior, sometimes combined with savior complex to write white savior complex, refers to a white person who acts to help non-white people, with the help in some contexts perceived to be self-serving”

The white savior complex anses vara en modern version av det som uttrycks i dikten ”The White Man’s Burden” (1899) av Rudyard Kipling. Denna dikt användes av imperialister för att rättfärdiga imperialism och kolonisering. Redan i titeln reflekteras diktens överliggande tema av eurocentrisk rasism och västvärldens tro på industrialisering = civilisering.

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Du är alldeles för negativ, folk vill bara hjälpa till!” kanske du tänker nu, såg du att jag skrev 11 000kr någonstans högre upp? Let’s be real here, det handlade aldrig om att hjälpa till egentligen. För om det som volontärarbetar verkligen ville göra var skillnad så skulle det: A) Känna till majoriteten av allt detta jag skriver nu, pga all den research de bör ha gjort i preparation för att veta vad som behöver göras (det vill ju trots allt verkligen göra skillnad). B) Antagligen ha gett pengarna till en organisation som professionellt stationerar ut eller utbildar människor med faktiska kvalifikationer för det jobb som skall utföras, när det inser att deras alternativ är att själva skaffa sig de kvalifikationer som behövs.

Alla som åker är inte vita, men alla som åker har tillräckligt med pengar för att bekosta resan, tillräckligt med komfort i vardagen för att kunna ta tid ur sin vardag för ”nöje” samt möjlighet att jobba utan inkomst. Utvecklingsländer behöver inte fler ”white saviors” som kommer och pillar i deras vardag. Det behöver resurser, man kan kalla det ersättning för det resurser det förlorade när kolonialmakterna kom och beslagtog deras. Dessa resurser är vad som användes för att bekosta västvärldens utveckling och det var ju det som gjorde att dessa länder blev u-länder från början.

Artikel: Volonturism en riskfylld verksamhet

Dikt: The White Man’s Burden

Artikel: Barnhemsturism i Kambodja